Storstad och landsbygd, hur låter vi dem leva

Jag citerar ur en artikel i Svenska Dagbladet: Gert Wingårdh lever inte som han lär:

Det är lätt att plocka poänger på Gert Wingårdhs bostadsval. Vägen till Sveriges stjärnarkitekt, landets ende med kändisstatus, är smal och gropig, det omgivande landskapet är fyllt av höbalar och kor. 

Gert Wingårdh talar sig gärna varm för urbanitet, modernitet, skyskrapor och kompakta stadsmiljöer. Men själv bor han i ett rött litet torp med en doftande jasminbuske vid förstutrappen.

Det får bli början på en liten diskussion om satsning på storstad eller landsbygd men också en tankegång kring hur mycket av både och kan vi lyckas med. Vad är det goda boendet? Är det villaträdgårdar eller bostadsrätter kring mysiga innergårdar? Är det förtätning eller att bygga glesare?

Kan Gert Wingårdh ha rätt fastän han inte lever som han lär? Ja, jag besvarar frågan med ja. I vårt sökande efter kompromissen mellan stillhet och möten så räknar jag inte alls med att vi hittar bästa livskvalitet på samma sätt. För en "stjärnarkitekt, landets ende med kändisstatus" så kan nog tillfällena för möten med andra människor erbjuda sig i en aldrig sinande ström och behovet av att undvika en del mänskliga möten och fokusera på sin egen familj och söka ro i tillvaron kan vara riktigt stort. Det är inte heller så att värdeminskning, bensinkostnader, trängselskatt och P-avgifter i samband med bilresor borde innebär annat än ett litet ekonomiskt avbräck i samband med bilresor. Han kan ha väldigt rätt i att de flesta av oss andra vinner på att ha bostad som ligger nära till allt och erbjuder oss mängder av mötesplatser och tjänster alldeles i närheten av där vi bor. Den tid det tar för oss skapa våra nödvändiga möten för att utvecklas innebär att trösklarna för att möta andra inte kan vara för höga. Trycket på vår tillvaro om att vi ska kunna vara sociala är för de flesta av oss inte värre än att det räcker med att kunna stänga lägenhetsdörren eller ta en promenad i en närliggande park där ingen uppmärksammar oss.

Jag har i två tidigare inlägg Utveckling med infrastruktur och Snabbgående kollektivtrafik för samhällets möten tagit utgångspunkten i kulturgeografi och sociologi för att beskriva vikten av att skapa mänskliga mötesplatser för att utveckla samhället. Det finns en tes om att den förtätade blandstaden är en av de viktigaste sätten att uppnå det goda samhället som bland annat är centralt för nätverket Yimbygbg. Jag citerar tre punkter ur visionen för Yimbygbg:

• Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad.
• Vi vill ha fler dynamiska, levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.
• Vi vill bygga tätt, varierat och integrerat - inte glest, likriktat och segregerat.

Den här visionen ligger mycket nära de vetenskapliga slutsatserna som jag

nämnt tidigare och det är helt i linje med de tankar Gert Wingårdh för fram. Ur den här visionen kan man förstås dra slutsatser om vad som önskas i mindre grad. Stora mattor med glest utspridda villor önskas inte. Stor andel pendling med bil önskas inte och då gäller det även bilpendling till fotbollsträning etc. inte bara arbetspendling. Detta kan kännas hårt för de som byggt upp sin tillvaro med en stor ingrediens av detta. Det handlar dock inte om något förbud mot att leva på detta sätt utan bara en tanke om att med mjukare styrmedel se till så att denna livstil bara väljs av de för vilka denna livsstil är riktigt viktig. De flesta av oss kan hitta mycket högre livskvalitet i den täta blandstaden.

Då kommer vi till landsbygden. Där kan förstås aldrig en tät blandstad skapas, betyder det att en levande landsbygd inte eftersträvas och mitt svar är ett självklart jo det eftersträvas kraftfullt och engagerat men jag tror bara inte att landsbygden blir mer levande av att någon bara bor där och pendlar till allt personen vill göra. En del undersökningar visar att personbilskörning på landsbygden kanske står för sina fulla kostnader till skillnad från bilkörning i staden. Det betyder att den som inte bara bor på landsbygden utan också har huvuddelen av sina aktiviteter och arbete där kan göra det med gott samvete. De bidrar till en levande landsbygd.

I en mindre ort kan inte heller den täta blandstaden åstadkommas fullt ut. Moderna parrelationer innebär ju också att båda två kan vilja göra var sin specialistkarriär och chansen att en liten ort ska kunna matcha bådas behov är inte så stor. I en sådan ort känns det ändå viktigt att det åtminstone finns nästan lika många arbetstillfällen som det finns boende i orten som arbetar. Det behövs mer av balans än sovstäder och villaförorter kan erbjuda måste nog konstateras. Inte med någon strävan om att snabbt få bort dessa orter men ändå med en insikt om att de långsiktigt inte erbjuder tillräckligt hög livskvalitet i förhållande till de påfrestningar på miljön de för med sig. Kan långpendling åstadkommas med kollektivtrafik med låg belastning på miljön är det dock inte alls lika självklart att de är del av en företeelse som är dömd att dö ut. En viktig aspekt är dock annan pendling än själva arbetspendlingen, då boende på orten även behöver ha nära till fritidssysselsättningar och annan service.

Ja vi kan låta både stad och landsbygd leva men då får vi inte stoppa huvudet i sanden inför att vissa livsstilar är allt för ineffektiva för att stora delar av samhället ska kunna anamma dem. De som inte kan betala för sitt valda sätt att leva när man tar hänsyn till helheten behöver tyvärr förmås att byta till en bättre livsstil. De kommer i stort sett alla få högre livskvalitet på det sättet.