fredag 8 oktober 2010

Afganistan, en sak värd sitt pris

Det finns en olust inom mig mot allt militärt och under min värnplikt satsade jag mycket på att lära mig sjukvård, bilkörning och orientering men blev sämre på att skjuta än jag var innan. Dock är jag uppvuxen med att Sverige deltar i FN's fredsbevarande operationer som ett led att stärka positiva krafter.

Frågan om svensk trupp har blivit aktuell just nu både för att SD och de rödgröna skulle kunna göra gemensam sak i en första fråga och för att riskerna för svenska soldater ökar. Det är förstås bra att folkmajoriteten får genomslag och jag kommer att känna en glädje över demokratins kraft om trupperna tas hem men när det gäller själva sakfrågan har jag ändå formulerat varför Sverige helst ska ha kvar dem.

Svårigheten i Afganistan handlar väldigt mycket om att man inte slåss mot en tydlig fiende. Talibaner, nej! Det är många olika rörelser som ibland använder samma namn men egentligen är de största drivkrafterna inte religösa eller politiska utan handlar om makt och narkotika. Det är en kamp mot kriminella. Självklart ska kampen föras av medmänskliga skäl, av medkänsla med förtryckta kvinnor och för demokratin men kampen är i första hand en kamp mot brottslighet. Den ska inte ha någon deadline.

Halvpacifisten Jan, fick ändå inse att vi i Sverige har något att försvara och även när hotet från Sovjet är borta och hotet från Ryssland inte är så stort så finns det maffiaorganisationer med gott om vapen och många länder med mycket otrevlig ledning som kan snegla på ett litet välskött land med mycket habegär. När Sverige i raskt tempo avvecklar sitt försvar så känner även jag att det finns en gräns när vi kommer att ha för lite möjligheter att skydda det vi värdesätter. Jag ska våga mig på att säga något som jag nog tror några låter cyniskt. Svensk trupp i Afganistan lär sig mängder om modern krigföring på ett sätt som inte går att simulera och just livsfaran är extra viktig för den psykologiska inlärningen.