På väg till jobbet

Bussen gungar iväg med ett lite extra stort ryck idag men jag sitter redan med telefonen i hand och har börjat skriva. Det är fascinerande vad prylar kan förändra mitt sätt att leva. Det var inte ens länge sedan jag hade ett helt annat sätt att ta mig till jobbet. "Kläderna gör mannen" säger man men frågan är om det inte i högre grad är prylarna som gör det.

Vid jul en gång om året brukade han "beblanda sig med populasen" och åka buss och tunnelbana medan egen bil var en självklarhet resten av året för han tillhörde ju inte vanligt folk. En äldre gentleman med statligt jobb och hatt. Numera är det ju bara en minoritet som inte har råd med bil och själv vet jag hur jag kunde köra två gånger 45 minuter till jobbet, delvis på småvägar för att undvika köer. Jag satt där dödstrött, trafikfarlig tidiga morgnar eller efter långa dagar men det här med att vara bilägare var en identitet, något jag kallade frihet. Ekonomin knakade men jag körde på ändå tills det kraschade och jag inte hade någon bil längre. Är det fler än jag som suttit där bakom ratten med drömmar om att vara något extra?

Det här med snabba starka bilar har varit en dröm så länge jag kan minnas. Under en semesterresa för killar var diskussionen hela tiden i Paris, Bordeaux, Marseille och Trelleborg: Vilken Porsche är snyggast? Strax efteråt mötte jag han som förstörde porsche-drömmen. En 37-årig man som bodde hemma hos mamma och pappa för allt engagemang hade gått till att skaffa en Porsche. Han sålde skor som loosern i "Vår värsta år" men hade inte ens skaffat en egen familj att inte trivas med. Ferrari fick ta över rollen som drömbilenoch den är nog häftigare men tänk längtan blev aldrig lika stark igen. Idag när jag tar mig fram med bussar och tåg så inte sitter jag och drömmer om snabbare kollektivtrafik. En resa med Shinkansen gick ju i avsevärt högre fart än någon sportbil kommer upp i men inte känner jag mig som vinnare i Formel 1 när jag åker med. Man måste vara väldigt ung för att tro att de spårbundna Farfarsbilarna ska gå att styra.

Köer, fartgupp och allt lägre hastighetsgränser gör att det finns allt färre möjligheter att känna sig riktigt snabb. Nollvisionen har verkligen förstört många drömmar. Förlorade kappkörningen med tåget för länge sedan men oddsen blir bara sämre. När jag lägger på momsen på hastighetsbegränsningen tar hustruns blick glädjen ur detta. När tåget kör ifrån bilarna och jag är ombord så måste jag dela segern med alldeles för många för att det ska ge någon riktig kick. Istället sitter jag här med mobil, padda eller både och. Jag är bara passagerare och medan jag mumsar på min medhavda macka säger jag i alla fall till mig själv att jag tillhör "the multitasking generation". Det händer väl lite väl ofta att jag somnar och då gör jag förstås inte mer än en sak men jämförelsen med att somna vid ratten kan vara lite plåster på såren.