Afganistan, en sak värd sitt pris

Det finns en olust inom mig mot allt militärt och under min värnplikt satsade jag mycket på att lära mig sjukvård, bilkörning och orientering men blev sämre på att skjuta än jag var innan. Dock är jag uppvuxen med att Sverige deltar i FN's fredsbevarande operationer som ett led att stärka positiva krafter.

Frågan om svensk trupp har blivit aktuell just nu både för att SD och de rödgröna skulle kunna göra gemensam sak i en första fråga och för att riskerna för svenska soldater ökar. Det är förstås bra att folkmajoriteten får genomslag och jag kommer att känna en glädje över demokratins kraft om trupperna tas hem men när det gäller själva sakfrågan har jag ändå formulerat varför Sverige helst ska ha kvar dem.

Svårigheten i Afganistan handlar väldigt mycket om att man inte slåss mot en tydlig fiende. Talibaner, nej! Det är många olika rörelser som ibland använder samma namn men egentligen är de största drivkrafterna inte religösa eller politiska utan handlar om makt och narkotika. Det är en kamp mot kriminella. Självklart ska kampen föras av medmänskliga skäl, av medkänsla med förtryckta kvinnor och för demokratin men kampen är i första hand en kamp mot brottslighet. Den ska inte ha någon deadline.

Halvpacifisten Jan, fick ändå inse att vi i Sverige har något att försvara och även när hotet från Sovjet är borta och hotet från Ryssland inte är så stort så finns det maffiaorganisationer med gott om vapen och många länder med mycket otrevlig ledning som kan snegla på ett litet välskött land med mycket habegär. När Sverige i raskt tempo avvecklar sitt försvar så känner även jag att det finns en gräns när vi kommer att ha för lite möjligheter att skydda det vi värdesätter. Jag ska våga mig på att säga något som jag nog tror några låter cyniskt. Svensk trupp i Afganistan lär sig mängder om modern krigföring på ett sätt som inte går att simulera och just livsfaran är extra viktig för den psykologiska inlärningen.

Försvara demokrati och medmänsklighet

Jag är uppvuxen med det fria samhället, där det är fritt att bosätta sig var man vill, där vi läste med spänning om de svenska utvandrarnas väg till ett nytt bättre liv i Amerika. Det är för mig en självklarhet att Sverige ska öppna sina gränser för människor som behöver en fristad. Vi lever i ett glesbefolkat land och det känns som det självklara medmänskliga bemötandet av människor som inte är lika lyckligt lottade som vi. I den mest centrala frågan för Sverigedemokraterna är jag en starkt övertygad motståndare och känner en förvåning över att inte fler svenskar står upp för att det är självklart att vi ska fortsätta ta emot fler invandrare.

Det politiskt taktiska spelet kring Sverigedemokraterna får mig däremot att undra. Är detta verkligen förenligt med demokratin och är det verkligen ett bra sätt att bemöta deras åsikter?

Man lyfter fram att det finns medlemmar i Sverigedemokraterna som har ett förflutet i rasistiska rörelser och att det finns många medlemmar som har uttalat sig starkt invandrarnegativt. Det känns dock som att man bör bemöta partiet för den politik de vill föra och sen granska dess medlemmar och representanter så att de inte ljuger om vad de ställer upp på och avviker från vad partiet säger sig stå för. Det är självklart att jag avrådde alla från att rösta på ett parti med så mycket populistiska budskap och sådan omognad i att diskutera sig samman kring sina idéer. Ett politiskt spel för att hålla dem borta från alla typer av forum och möjligheter att påverka känns för mig på gränsen till odemokratiskt. Att inte ha något organiserat samarbete med dem är en självklarhet då de inte är tillförlitliga nog för att det ska fungera men att trixa med utskottsplatser etc. för att de inte ens ska få framföra sina åsikter känns ytterst tveksamt. Dessutom är det stor risk att det bara späder på misstron hos de som har röstat på partiet.

En möjlig positiv sak med SD's inträde i riksdagen skulle kunna vara att de andra började föra debatten om invandring och integration på ett rakare och tydligare sätt. Det finns en sjuka i att inte säga något åt ena eller andra hållet för att inte stöta sig med några men det är dags att alla riksdagspartierna börjar deklarera öppet hur många de vill släppa in och hur de vill göra urvalet. Här har de andra partierna en chans att stärka demokratin genom att varudeklarera sig själva.

När det gäller integrationspolitiken är 95% överens om att den ska fortsätta att vara generös. Det vore konstigt om inte den åsikten blev den gällande i praktiken, jag tror vår demokrati om mer än så. När det gäller övriga frågor så kan de ömsom stödja allians eller rödgrönt men det är ingen part som behöver anpassa sig efter dem. De kan ändå känna att de har ett inflytande eftersom de avgör hur blockens politik ska blandas. Jag tycker att detta är en vacker sida hos demokratin, att ett parti kan känna sig som de har inflytande utan att andra partier behöver känna sig som att de har behövt gå dem till mötes på minsta sätt. En majoritet av svenska folket vill dra tillbaka trupperna från Afganistan, då behöver inte minoriteten ha några sura miner över att SD röstar som de rödgröna. SD's väljare kan efteråt inse att beslutet var dumt men då får de rösta annorlunda nästa val.

Demokratin hanterar beslutandet bäst utan en massa politiskt trixande.

Exempel skapade av politiker

Nu var det dags igen, Annica Holmquist används som slagträ i debatten, men sen plötsligt upptäcker man att den som drog igång hela debatten, Emelie egentligen är en politiker verksam i vänsterpartiet. Det känns som att de personliga exemplen från rödgrönt inte är lika personliga längre. Det var ju läkaren som det var så synd om i utfrågningen av Reinfeldt och så visade det sig att han kampanjade för socialdemokraterna. När vår opartiska statliga television går på en till liknande sak så undrar man vad man ska tro på. Är det här något i samma anda som valskolor drivna av politiska partier?

Lena Melin i Aftonbladet kommenterar alliansens hantering av sjukförsäkringem och framför allt kritiserar hon dem för att vara sent ute med att tänka igenom sina argument. Jag citerar hennes summering av alliansens argument:

" I korthet ser försvaret ut så här:

   Att Sverige hade 750 000 sjukskrivna och förtidspensionärer var ett allvarligt samhällsproblem.

  De långtidssjuka och förtidspensionärer vändes tidigare ryggen. De fick ingen chans att komma tillbaka.

  Inga reformer är perfekta. Det som blir fel ska justeras.

  Den som är sjuk ska inte jobba. Allt annat är otänkbart."

och i denna artikel finns i alla fall en hel del tendenser till en bättre politisk debatt en där man erkänner vad den andra sidan har för positiva argument.

Jag vill som väljare ha tydliga exempel från verkligheten men faktiskt då i första hand från politikernas egen verklighet. Problem de sett och sen agerat för att lösa. Jag är inte överdrivet förtjust i kvällstidningsupplägget med någon som gråter ut om sina problem och tänker bland annat på den "stackars tjänstemannen" som var ansvarig för att Stockholms stad förlorat 81 miljoner och nu fick han sälja en av sina sommarstugor eftersom han bara tjänade 10000 mer än jag gjorde.

Att förändra saker möter på motstånd och det är lätt att kritisera för det som inte blir bra men det som verkligen ställer till problem är sopa under mattan politik. Det är inte Reinfeldts slutdatum i sjukförsäkringen som skapat det stora utanförskapet, det är Göran Perssons stora sjukpensioneringar.

Sverige behöver politiker som vågar förändra och media som klarar av att granska dem sakligt!

Länkar om Annica:
http://svt.se/2.128339/1.2151917/hennes_blogg_kan_paverka_valet?lid=puff_2151238&lpos=extra_0

http://svt.se/2.128339/1.2151238/annica_blev_utforsakrad_trots_svar_sjukdom?lid=puff_2151917&lpos=extra_0

Länk till Lena:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article7806517.ab

Tillväxt och hållbar utveckling

Jag hörde av en valtalare att mp's skatteväxling är ett sätt att få rätt slags tillväxt utan att minska tillväxten vilket glädjer mig. Någon slags tillväxt är det enda realistiska alternativet. Det finns förstås ett annat miljöparti som har kämpat för liknande idéer sedan 1962 men ju fler desto bättre.

Ska vi dock fundera vidare kring åtgärderna och hur man verkligen lyckas tänka nytt. Kretslopp kräver att man börjar prioritera vägen tillbaka till naturen så fundera på vad det kan innebära när det gäller förhållandet mellan glesbygd och storstad. Ett samhälle sparsamt på resurser som ger sina medborgare en bra tillvaro kräver ett ökat fokus på tjänster för att göra livet bättre för människor. En stark tillväxt utan mer användning av resurser kräver ständig ökning av andelen kunskapsinnehåll och en minskning av andelen material.

Det borde leda till följande tre slutsatser:

1. Storstaden borde ge glesbygden service, istället för dagens tvärtom.

2. Samhället borde stödja tjänster riktade mot privatpersoners välbefinnande.

3. Naturvetenskap och teknik är de goda redskapen för att ge oss bra resurssnåla produkter

Lite konkreta idéer för att belysa hur vi borde tänka. Tankar på infrastruktur borde fokusera på att nå ut till alla människor med ett flexibelt transportsystem (1).  Storstäderna borde ansvara för att köra ut väl bearbetat avfall och betala trots att glesbygden har nytta av det de får (1). RUT borde utvidgas med andra tjänster som ökar privatpersoners välbefinnande, vi kan ju inte ha skattekilar som hindrar det vi behöver göra (2). Entreprenörskap  som något man får prova i skolan och val som möjliggör att man fokuserar på naturvetenskap och teknik tidigt behövs(3).

Det goda framtida samhället behöver förstås människor av alla möjliga slag och mängder av olika yrken men kunnighet om teknik och praktiskt arbete är värdefullt hos alla yrkesgrupper. Vi behöver fortsatt en stark offentlig sektor men någon slags avundsjuka som hindrar andra att unna sig det de tycker är viktigt kan verkligen hindra en positiv utveckling av tjänster. Ett hållbart samhälle satsar på kollektivtrafiken men ett samhälle där storstäderna ger service åt glesbygden tillhandahåller också mer flexibla transporter, där det blir för dyrt att samordna.

En bättre form av tillväxt finns alldeles runt hörnet men den bygger på valfrihet istället för likformighet. Den går framåt istället för bakåt!

Ohly med byxorna nere

   När han vill höja skatten för vanliga löntagare och sänka den för fotbollsproffs avslöjar han att han inte tycker att arbete ska löna sig men fotboll ska det. (han har tagit tillbaka förslaget efter 3 månaders övertalning)  Jag undrar vad samhället klarar sig bäst utan, arbetare eller fotbollsproffs? Vänsterns politik med byxorna nere.

    Det är precis som Sahlin som av taktiska skäl sänker skatterna mest för det rikaste pensionärerna när det är de svagaste som drabbats värst. Budskapet är att arbete inte ska löna sig! Det är väl hemskt att någon ska få njuta av resultaten av att ha arbetat hårt. De rödgrönas politik med byxorna nere.

     Läs gärna mer om vilken figur som de rödgröna vill ska vara med och styra Sverige:

http://blogg.gp.se/valbloggen/2010/09/05/lars-ohly-fragas-ut-i-tv/

Svänger om Björklund och står stilla hos Sahlin

Aftonbladet har i sin ledare skrivit att det svänger om Björklund och det väl inte tänkt som någon komplimang men för mig blev det ganska träffsäkert för att lyfta fram det positiva med honom. Samtidigt så blir det allt tydligare att det inte händer mycket för Sahlin och i för sig var det många inom rörelsen tyckte långt innan.

Björklund säger saker på ett sätt som retar upp men har samtidigt inte sagt något som borde vara kontroversiellt. Att skolan ska ha rätt att neka viss undervisning till den som vägrar se lärare och klasskamrater i ögonen borde vara en självklarhet när man inser att vissa undervisningsformer kräver den typen av interaktion. Det intressanta är med vilken styrka vissa vänsteranhängare går igång på att lärare och skola ska anpassa sig i alla situationer. Det är otroligt vad lätt det är att ställa extra krav på lärarkåren utan att fundera på om det är smart. När det är svårt att få duktiga elever att utbilda sig till lärare, när kunskapsresultaten hos eleverna sjunker då är det väl inte läge att göra det svårare lärarna. Det är egentligen lite likadant med Björklunds andra förslag, de är ganska små men de väcker en principdebatt där man kan göra ett vägval mellan att stärka lärarna och kunskapsuppdraget eller sticka huvudet i sanden.

Intervjun med Sahlin var som vanligt "mycket prat och lite verkstad" men de två  nya frågorna visar så tydligt hur hon agerar. Det ena handlade om utrikespolitiken där det visade sig att hon egentligen hade kompromissat bort mer till vänstern än hon insåg. Det andra handlade om pensionärerna där det blev tydligt att hon vill sänka skatten mest för de rikaste pensionärerna tvärtemot hela partiets ideologi. Det handlade förstås om en ren argumentationstaktik där partiet plötsligt hade kört in sig på ett ideologiskt stickspår.

Frågan blir vill vi ha en regering som likt Björklund lyfter upp de viktiga principfrågorna i ljuset eller en som låter bli att se hur de misshandlar sin egen ideologi och inte drar sig för samarbeten med extremistpartier som vänstern.

Jag som avskyr hur sossarna har gjort mängder av frågor till icke-problem vet vart jag står. Jag vill inte ha en rödgrön regering som i Göran Persson anda använt osjyssta maktmedel för att tysta lärarnas protester mot dåliga reformer och fortsätter att sopa besparingar på skolan under mattan mha kommunerna.

Medmänsklighet och icke-socialism

Jag mötte uttrycket: "den som inte varit kommunist i sin ungdom saknar hjärta och den som fortsätter att vara det saknar hjärna" igen. Det fick mig att fundera mycket kring att vara icke-socialist och bry sig om de som har det svårast. Mitt i en politisk situation där (s) ska sänka skatterna mest för de rikaste pensionärerna medan (m) gör tvärtom och sänker mest för de fattigaste blir det skönt att skaffa sig en ideologisk överblick för att inte dras med i något slags ideologiskt hattande. Innebär hjärta för andra socialism?


Vad är då socialismens grundpelare? Jo "till var och en efter var och ens behov" och det ska förstås finnas någon som skapar resurserna. För den skapande delen skiljer sig lösningarna och exempelvis en socialdemokratisk lösning innebär marknadsekonomi och belöningar/extra inkomster till de som skapar mycket. Är då vi människor egoister och det är därför socialism aldrig lyckats. Mitt svar är otvetydigt att en stor majoritet av oss bryr sig om sina medmänniskor. Kolchoser mm i sovjet fungerade initialt ofta bra för det fanns många som tyckte om att arbeta för andras skull. De som fick systemen att gnissla var några få som fick sina behov tillfredställda av andra men sen ändå satsade sin kraft på att göra det bättre för sig själva. Orättvisan blev för stor och man fick frångå principen om efter behov eller ha en kolchos som slutade att fungera.

Socialismens grundprincip kommer aldrig att fungera men vi kan fortfarande välja att bry oss om de som har svårt. Icke.socialismen är enda realistiska framtidsvägen som också kan inrymma mycket hjärta. Detta märks om och om igen när riktiga samhällsproblem, miljö och ekonomi ska lösas. Man måste avvakta en icke-socialistisk långsiktig lösning!

Miljöproblem, arbetstillfällen åt många och sociala skyddsnät löses långsiktigt bästa av icke-socialister.